Götaholmaren

Nästan alla fotbollsälskare kan, om de tänker tillbaka, hitta det där ögonblicket, den där dribblingen, den där matchen, det där målet, som gjorde att livet i fortsättningen skulle kretsa väldigt mycket kring den gröna mattans schack.

För ung för de svenska landslagsframgångarna på 70-talet och lite för gammal för att den oförglömliga VM-sommaren 1994 skulle vara min första fotbollsförälskelse. VM i Mexiko 1986 gled förbi ganska obemärkt, även om man som vuxen skulle komma att älska turneringen som en av de bästa någonsin.

Fotboll hade innan handlat om något man spelade med kompisarna i pojklaget eller på skolgårdens grusplan. Visst, man kände till Maradona och några andra världsspelare men det var inget man la ner någon större energi på. Men, den sommaren skulle allting ändras.

Den 25 juni 1988, fyra dagar innan min nionde födelsedag.  Jag sprang ut i trädgården till min far, som rensade ogräs, för att berätta att Holland precis hade tagit ledningen i EM-finalen mot Sovjetunionen. Min far hade nämligen hållit Sovjetunionen som knappa favoriter i drabbningen på Olympiastadion i München. Holland hade växt fram som favoritlaget under turneringen och den absoluta favoritspelaren hade gett Holland ledningen med en kraftfull nick i nättaket. Efter en halvtimmes spel hamnade bollen efter en holländsk hörna hos Erwin Koeman på högerkanten. Ett långt inspel hamnade hos Marco van Basten som slängde sig och nickade tillbaka bollen in i mitten och där kom han farande: Ruud Gullit. Nicken var hård som ett skott och en av världens bästa målvakter, Dasajev, var chanslös. Kanske var det kaptensbindeln, eller kanske var det att han hade nummer tio, men troligast av allt var det håret som gjorde att jag fastande för denna mittfältsgigant. Han var utan tvekan den coolaste fotbollspelaren jag någonsin hade sett. Detta var början på en idoldyrkan av stora proportioner. Gullit fick nästan en helt egen vägg i pojkrummet som pryddes av urklipp från EM-guldet med Holland och framgångarna med AC Milan. Skapelsen kröntes av en bild av Gullit med tillhörande autograf. Tidningen Buster hade i varje nummer adresser till europeiska storlag och jag hade helt sonika skrivit ett brev till AC Milan och bett om Gullits autograf. Till min stora förtjusning hade det ett par veckor senare dykt upp ett brev poststämplat i Italien. Att det holländska fotbollsgeniet hade tagit sig tid att signera en autograf till en nioåring långt bort i Sverige minskade självklart inte min kärlek.

Det var dock inte bara ikonen Gullit som fångade mitt intresse, hela det holländska laget och hela turneringen har etsat sig fast i mitt minne. Det holländska laget kryllade av färgstarka spelare, den hårdskjutande Ronald Koeman, Gullits parhäst Frank Rijkaard och självklart den kliniske målskytten Marco van Basten som gjorde ett hattrick mot England i gruppspelet och det underbara volleymålet i finalen. Kanske var det alla coola namn, Hans van Breukelen, Adri van Tiggelen och Berry van Aerle. EM var vid den här tiden inte den storturnering som den vuxit till. Åtta lag, två grupper, de två bästa lagen i varje grupp till slutspel. Turneringen kryllade dock av storstjärnor, inte minst på målvaktssidan, förutom nämnda Dasajev vaktades Italiens mål av Walter Zenga, Andoni Zubizarreta stod för Spanien, engelsmännen hade Peter Shilton och Irland hade Pat Bonner. Tyskarnas lag, som skulle vinna VM två år senare, myllrade av världsstjärnor: Brehme, Klinsmann, Kohler, Matthäus och Völler. Lineker, Vialli och Butragueño, alla var med.  Alla dessa stjärnor var dessutom samlade i Paninis gula EM-album som till slut var fullständigt efter att alla veckopengar gått till samlarbilderna och de sista kvarstående bilderna hade bytts till på skolgården eller till och med skickats efter direkt från Panini.

Turneringens då yngste spelare och även han en favorit, Paolo Maldini, har nu spelat sin sista match för AC Milan och därmed blev han den siste spelaren från den förtrollade EM-sommaren 1988 att lägga skorna på hyllan. Över tjugo år senare är cirkeln på något sätt sluten.

Väggen i det gamla pojkrummet hemma i föräldrahemmet är dock orörd, tidningsurklippen är lite gulare och det signerade fotot lite dammigt men varje gång jag kliver in där förvandlas jag till en åttaårig pojke igen som precis träffat sin stora kärlek.